Andra inlägget
Jahapp, här är vi nu. Vid det andra inlägget! Jag är lite nervös just nu om jag ska vara helt ärlig. Inte över att publicera ett andra inlägg på den här bloggen, utan över en annan sak. Som jag inte kan nämna. Nej, det är inget stort samarbete som jag blivit erbjuden efter mitt första, helt fantastiska, inlägg. Men jag är lite superstitional av mig. Heter det så? På engelska, alltså. Som Stevie Wonder sjunger. Heter han så? Oj, vad jag verkar dum. Men nej, jag vet att jag inte är det, så vad spelar det för roll. I och för sig är jag väl det som alla andra bestämmer att jag är. Alltså inte för mig själv, men för dem. Jag är 1000-tals olika ideér som alla olika människor har av mig. Enligt min mamma är jag en person, enligt min pappa en annan, och så vidare. Är jag samma person för några? Förmodligen inte, eftersom inte två personer har exakt samma erfarenhet av mig.
Oj, vad djupt vi snackar nu. Eller jag. Alltså, det är väl bara jag som snackar. Eller vad vet jag, du som läser kanske sitter och snackar djupt samtidigt som jag. Samtidigt som mig. Jag tror att båda är rätt faktiskt. Alltså, att säga som jag och att säga som mig. Men det ska vi inte diskutera nu. Vad ska vi diskutera? Jag vet inte. Skulle jag gå in mer på varför jag gjorde en blogg? Alltså jag vet inte riktigt varför jag gjorde den. För att jag behöver skriva av mig. Egentligen föredrar jag att prata av mig. Men jag tycker det känns himla läskigt att göra typ en youtube-video. Och svårt. Jag har liksom testat, utan att redigera färdigt eller lägga upp något. Dessutom har jag ingen kamera med bra kvalitet. Alltså min mobilkamera suger.
När jag var yngre hade jag en drös med bloggar. När jag var typ 11-16. Varför hade man det? Något slags bekräftelsebehov? Men från vem? Man visste ju typ att ingen läste. Man hade väl kanske förhoppningen om att en dag bli stor. Varför? Känd. Känd. Känd. Smaka på ordet. Av någon anledning, känns det som att framgångsrik idag innebär att vara känd. Alltså att framgångsrik = känd. Men det tror jag inte. Känd är inte lika med framgångsrik. Eller jo, så kan det väl vara. Men att vara framgångsrik tror jag snarare är något mycket större än vad vi vanligvis ser det som att vara. Det är inte att ha en massa cash på kontot, eller fancy jobb eller en massa följare. Det kan väl typ alla hålla med om. Men samtidigt strävar vi efter alla dem där grejerna. Många av oss i alla fall. Trots att vi vet att det inte gör oss framgångsrika egentligen. Det gör oss inte framgångsrika, för att det inte gör oss lyckliga. Och egentligen, tror jag, att vi alla vet, att lyckan är det som kommer göra oss som mest framgångsrika.
Lyckan. Som vi ständigt snackar om. Lyckan, som vi tror finns där någonstans. Att ta på, att snuddas vid, att hålla hårt i famnen. Men är det verkligen så? Finns den? Jag menar. Jag tror att den finns. Men inte som ett mål. Inte som ett objekt. Jag tror snarare att lyckan är något som vi väljer att skapa inom oss. Vi kan inte nå den genom läkarstudier eller ett högt antal följare på instagram. Vi kan inte nå den genom yttre bekräftelse. Den yttre bekräftelsen ger oss ett smakprov av en falsk lycka. Det tror jag. Därför tror vi, att ju mer bekräftelse vi får, genom att göra alla till lags, och sträva efter de saker i livet som vi enligt samhället borde sträva efter, blir vi lyckligare; kommer vi närmre lyckan. Men så är det inte. Lyckan skapar vi, inom oss. Och lyckan är med oss i sorgen. För lyckan, tror jag, är väldigt lik hoppet. Den är en känsla, en självklarhet, ett konstanterande som säger att allt är bra, även när det inte är det.
Wow, vilket spretigt inlägg. Men det gör ingenting. Det är väl bara roligt. Och det här tror jag verkligen inte är underhållande för någon. Men jag tycker det är skönt. Jag orkar liksom inte skriva dagbok. För, liksom jag nämnde i det förra inlägget, har vi inte längre tid. Allt måste gå så snabbt som möjligt. Och att skriva ett inlägg på en blogg, på en dator med snabbt tangentbord ( vet att det där låter lite knas, för kan ett tangentbord vara snabbt? men du fattar, du är smart, du hajar, så att säga), går betydligt snabbare än att skriva med penna på ett papper.