Barcelona
Har jag sagt att jag bor i Barcelona, förresten ?
Ärligt talat vet jag inte riktigt varför jag flyttade hit. Jag tror att det är någon slags flykt. Och jag älskar det spanska språket. Här är jag någon som jag inte är i Sverige. Här är jag den exotiska turisten. Dock, avskyr jag att bli behandlad som en turist. För jag känner mig inte som en turist. Prata inte engelska med mig, prata spanska, tack. Kommentera inte mitt blonda hår eller min ljusa hy. Jag är mer än mitt utseende, liksom. Wow, jag låter så dryg, det är verkligen inte så jag menar det. Antar att det är det som är det komplicerade med text. Att man uppfattas på ett sätt, trots att man menar det man skriver på ett helt annat sätt.
Hursomhelst, Barcelona. Jag tror jag gillar att bo här, för att här är jag själv, jag är vuxen. Jag får upptäcka mig själv utanför mina föräldrars hus. Jag vet inte hur länge jag vill stanna här, men jag vill inte tänka på nästa steg. Just nu, vill jag vara här. Så då tänker jag vara här. För mig, tror jag att det är ett sätt att fly ensamheten som jag känt av i Sverige. Här finns det en anledning till att jag inte har jättemånga supernära vänner. Jag har inte bott här så länge. Jag kommer inte härifrån. Hemma förväntas jag ha en flock av vänner. Men det har jag inte, eftersom jag inte kommer från Stockholm där jag nu har mitt boende sedan några år tillbaka. Alltså, där min mamma bor. Jag har ju egentligen mitt boende här, i Barcelona. Eller, vadå "egentligen". Jag har ju mitt boende här. Men, jag är folkboförd i Stockholm. Vilket jag inte varit längre än 4 år. Av den anledningen känner jag alltså inte tusentals personer i Stockholm. Jag känner liksom lika många här som i Stockholm, trots att jag bott här mycket kortare tid. Det är lättare här. Öppnare. Svenskar vill inte släppa in. Eller, jo, det är klart det finns supersköna, öppna svenskar. Typ som den här coola tjejen som skriver detta inlägg just nu. Men, generellt, känns svenskar så stängda, trångsynta och så vidare. Men det kanske är jag som har haft oturen att träffa på fel folk.
Bör dock nämna att jag har så många extremt fina svenska kompisar, såklart! Och mina vänner, mina bekanta, min familj, är ALLT för mig. Verkligen.
Det känns också så konstigt, när jag tänker efter, att jag faktiskt bara packade väskan och drog till Barcelona själv. Visserligen hade jag studerat här med andra svenskar under hösten. Men de hade i princip alla stuckit. Det var liksom en till omstart. Och jag älskar omstarter. Vilket kanske är lite farligt, men jaja.
Jag låter så bitter..eller inbillar jag mig det? För, grejen är, att jag är den minst bittra människan, enligt mig själv. Livet är en fest! Jag tror verkligen att man kan göra exakt det man vill. Allt som behövs är hopp!