Mer text
Jag vill vara min egna fasta punkt i det här livet. Jag vill känna mig så säker i mig själv att jag känner att jag är allt jag behöver. Jag vill kunna ge mig själv den där tryggheten. Är det möjligt? Jag vill tro det. Det kanske är svårt att komma dit, men jag tror att det går. Allt är möjligt. Vad är det Gunde Svan brukar säga? Måste googla. Justja, jag hittade det!
Ingenting är omöjligt.
Det var ju i princip det som jag sa, hahaha. Allt är möjligt = Ingenting är omöjligt.
Jag måste börja meditera. Alltså, jag tror att det vore så bra. Och jag känner en sådan oro nu. Fan. Jag är rädd för att släcka och sova för jag vill inte känna oro. Jag vill inte tänka tankar som väcker oro. Jag vill inte vakna inatt av att jag är orolig. Jag vill inte vara orolig.
Då bestämmer jag mig väl bara då? För att inte vara orolig, alltså. För, varför ska jag vara det? Basta. Fan vad onödigt, att oroa sig. Jag ska sluta med det. För allting är ju så jävla, helvetes bra. Alltså, om man ser det hela från ett helikopterperspektiv. Så är det himla, himla bra.
Det är ju det.
Sluta oroa dig, Mats lilla. Mats=Mathilda.
Jag ska sätta på någon podd nu, sedan förhoppningsvis våga sova. Såklart jag vågar sova. Jag menar, jag har ju ingen som helst anledning att oroa mig över något. Allting löser sig. Och oron löser ingenting. Inte i det här fallet, när oron egentligen inte grundar sig i mycket. Salsan och det, ja. Men det är som det är. Jag kan fortsätta dansa ändå. Hon dansar vidare i livet. Jag dansar vidare i livet.