Oro
Alltså grejen är att jag generellt är en väldigt glad människa. Men alla har vi våra sämre stunder; våra sämre tankar. Och det är väl då jag känner för att skriva. Därför verkar det kanske som att jag är en fett deppig människa, när det verkligen är tvärtom. Inte för att jag behöver bevisa något för någon. Men, jag tycker det är viktigt att jag får känna att jag är jag. Och att du vet att jag är jag, och vem jag är. Hängde du med där?
Någonting som jag tror ger mig lite ångest är det här med salsan. Att jag har betalat för kurserna. Att jag hade planerat att gå. Men att jag kommer behöva jobba kvällarna. Det gör ont. Alltså, det stressar mig, det ger mig ångest. Men jaja. Whatever. Sluta Mathilda. Chilla. Ta det lugnt. Det är ingen big deal. (Det är dock okej att känna. Alla känslor är legitima, det tror jag.)
I natt vaknade jag av ångest, vilket kändes väldigt konstigt. Jag blev liksom tvungen att agera på en gång och bara " ta djupa andetag, Mathilda" . Och det gjorde jag, typ 5 stycken bara, sen somnade jag, haha.
Jag vill ha en bas. Jag älskar dig. Och dig. Och dig. Shit, jag måste verka askonstig? Jag är verkligen en normal, fett härlig tjej. Men jaja.
Ikväll har jag och min fina compañera de piso, Sara, lagat crepes, pannkakor, med vit "nutella"-choklad och blåbär. Mums. Jag tycker om henne, alltså, hon är en härlig tjej! Hoppas hon inte tycker att jag är alltför irriterande. Nu stör jag mig lite på att jag tänkte så. För varför skulle hon störa sig på mig? Jag är ju en härlig tjej. Och om jag är för härlig för henne så får det väl vara så då. Men det tror jag faktiskt inte. Att jag är för härlig för henne, alltså. Jag försöker säga att jag nog tror att hon i alla fall tycker om mig litegrann, haha.