Upp och ner, ner och upp
Upp och ner, ner och upp, grisen gal i granens topp. Går texten så? Jag är inte ens säker. Jag är inte säker på någonting just nu. Oj, vad jag känner mig förvirrad. Jag kan känna mig så säker, men sen så förlorad. Vem är jag? Vad vill jag? Var vill jag vara? Vad vill jag göra?
Så många frågor. Hur hittar man svar? Jag trodde att jag hade slutat undra. Men jag hade väl bara sopat frågorna under mattan. Eller? Samtidigt vill jag bara göra det som känns bra för stunden. Liksom, varför fundera så himla mycket? Det räcker. Jag orkar inte med det. Och livet är inte perfekt, men det är jävligt bra. Peppar, peppar. Jag säger "peppar, peppar" hela tiden, för som jag nämnt tidigare är jag lite superstitious ibland.
Jag vet inte vad jag vill. Fan. Vem är jag? Ångesten ökar. Alltså, inte för att det gör så mycket. Jag menar, det är okej. Så är det för alla. Det känns som att vi kräver av varandra att vi ska ha ett perfekt liv. Liksom, jag förväntar mig att ditt liv ska vara perfekt. Du för väntar dig att mitt liv ska vara perfekt. Eller. Snarare, tror vi att alla andra förväntar sig att vårat liv ska vara perfekt. Alltså, jag tror att mitt liv måste vara perfekt för att alla andra förväntar sig det.
Men det måste det ju inte. Perfekt existerar inte. Och det är fint. Att ingenting är perfekt.
Det är som det är. Allt. Livet. Vänskapen. Kärleken. Det kommer, det går. Men jag vill hitta den där lyckan som jag nämnde förut, den som består. Den som finns där, som en tröst, en trygghet, ett hopp, trots att allting inte går som det ska. Och kanske har jag egentligen det redan nu. För även om jag känner mig lite vimsig för tillfället, lite misslyckad och så vidare, så vet jag att egentligen är allting väldigt bra. Ja, det känns som jag är lite ute på en halkbana just nu. Lite som att jag är Bambi på hal is. Men liksom, jag vet att isen inte är farlig. Om jag inte ramlade skulle jag aldrig lära mig att ställa mig upp.
Imorse kände jag mig så peppad på livet. Jag tror det var för att jag för en gångs skull klev upp tidigt. Jag vaknade typ 7-8. Det var skönt. Men nu vet jag inte. Och det är okej. Men grejen är den, att det inte känns som om jag har en fast punkt. Och jag vill ha en sådan. Eller jag tror inte att jag vill ha en. Eller, jag vill känna mig säker utan en. Men jag tror att jag behöver en fast punkt. Men jag vet inte vad en sådan skulle vara. Vad har jag? Vad är mitt ankare? Mamma. Mamma? Jag vet inte. Det känns som att mina vänner är utspridda över hela planeten. Vilket de är. Var ska jag vara? Var hör jag hemma?
För åtta dagar sedan träffade jag en katalansk kille. Det kanske låter konstigt. Vilket det kanske var. Litegrann. Men hursomhelst...Vi pratade om att resa, att bo utomlands och så vidare. Han hade tidigare sagt att han ville spara ihop pengar till en buss, alltså typ en "van", för att kunna leva resande. Men, han har kommit fram till att han bara vill göra kortare resor, med Barcelona som bas. För, han är uppvuxen här. Han har sin bas här. Sin stam. Sin rot. Sitt fotbollslag. Sin familj. Sina vänner. Var har jag allt det där? Det känns som jag inte har det. Men samtidigt har jag varit stolt över det för mig själv. Alltså. Stolt över att vara en fri människa. En fri själ. Men är jag fri? Eller är jag bara flyende? Men vad flyr jag i så fall ifrån? Eller vad är det jag flyr till?